Närmandefasen, vad är det egentligen?

Närmandefasen är en period som brukar infalla när ett barn är 18–22 månader gammalt, även om det kan vara lite individuellt när den inträffar och hur lång den är. Det som framförallt händer under närmandefasen är att barnet blir medvetet om att det är en individ och att mamman och pappan också är individer som inte alltid vill precis det barnet vill. Detta kan upplevas som otäckt. Barnet närmar sig ofta föräldrarna under närmandefasen efter att, under en period, ha blivit mer och mer självständigt.

Hitta barnvakt här!

Ladda ner appen

Vad händer rent konkret under närmandefasen?

Ett barn som inte ens är två år gammalt har ganska begränsade möjligheter att uttrycka oro och ens förstå vad det själv känner. Om barnet är oroligt under närmandefasen så brukar det märkas i och med att det regelbundet gör någon eller flera av följande saker:

Barnet börjar följa efter en av föräldrarna eller båda
Barnet visar obeslutsamhet gällande om det ska stanna vid en förälder eller börja leka eller utforska något på egen hand
Barnet kan vilja vara i förälderns famn och bli buret mer än tidigare
Barnet kan bli mer gnälligt än det var under föregående månader
Barnet kan reagera starkare på att bli lämnat med en barnvakt och helt enkelt vara mammigare och/eller pappigare än tidigare

Ett barn som gråter mot bröstet på sin mor under närmandefasen

En fas präglad av ambivalens

För många barn handlar den här utvecklingsfasen om osäkerhet och ambivalens. Existentiell ångest skulle man kunna säga, även om det är ett uttryck vi förknippar med vuxna. Världen har blivit mer komplicerad än den brukade vara. Å ena sidan är barnen nöjda över att kunna förflytta sig för egen maskin och kunna bestämma, inom väldigt givna ramar givetvis, vad det ska sysselsätta sig med och på vilken plats. Å andra sidan är det alltså något av en livskris att förstå att föräldrarna är sina egna personer och inte sammanväxta med en själv eller skapta att vara rena serviceenheter för barnet. Även om föräldrarna själva kanske känner att de är just det i första hand. Barnet oroar sig för att förlora föräldrarna men också för att förlora den frihet som det nyss har vunnit.

Närmandefasen är något man talat om länge

Det var den amerikanska utvecklingspsykologen Margit Mahler (1897–1985) med österrikisk bakgrund, som myntade begreppet närmandefasen och började utveckla teorier kring barnets psykologi i den här åldern. Huvuddragen i teorin är de samma som när vi idag talar om att ett barn är inne i närmandefasen. Världen har blivit större och barnet kan hämta in mer information om den än tidigare tack vare den kognitiva och motoriska utvecklingen. Detta är skrämmande men också fascinerande. Margit Mahler utgick mycket från att det var modern som barnet ville närma sig i denna fas. I en jämställd eller i en familj där pappan har huvudansvaret kan det dock vara honom som barnet närmar sig.

Enligt Mahler följs närmandefasen av vad hon kallar för konsolideringsfasen. När barnet är 2–3 år gammalt är det inte längre nytt att vara en egen individ och det börjar lära sig att handskas med detta faktum. Detta mycket tack vare att språket utvecklas, det skapar ordning i barnets tanke- och känslovärld samtidigt som det blir bättre på att kommunicera. Många äldre teorier om vad barn går igenom för olika faser har vi släppt idag. Men närmandefasen är något som man fortfarande talar om. De flesta föräldrar med barn i den här åldern känner väl igen att något händer och att barnet ofta söker mer bekräftelse samtidigt som de börjar bli mer självständiga.

Vad kan man göra som förälder om närmandefasen är besvärlig?

Att hjälpa ett barn som är tydligt med vad det vill är en sak. Att ge stöd till en liten krabat som är ett och ett halvt år och inte riktigt vet vad det vill, men är överväldigat av motstridiga känslor, är lite svårare. Ett bra sätt att bemöta den ambivalens som kännetecknar närmandefasen är att visa att allt kommer att bli bra oavsett om barnet väljer att krypa upp i din famn för lite extra närhet eller om det beger sig ut på ett äventyr. Det är särskilt viktigt att barnet lär sig att förstå att ni som föräldrar alltid kommer tillbaka även om det kanske dröjer olika länge. Uppmuntra barnets självständighet men försök också finnas där, så ofta som möjligt, när det behöver försäkra sig om att ni fortfarande existerar och bryr er om det.

Att få syskon i närmandefasen

Något som väldigt många är med om, och som kan vara extra jobbigt om det inte hanteras på ett bra sätt, är att få ett syskon när man är någonstans mellan ett och två år gammal. Då får man konkurrens om föräldrarnas uppmärksamhet när man kanske är som mest intresserad av den för att kunna känna sig trygg. Den tryggheten är i sin tur en förutsättning för att de egna eskapaderna ut i världen inte ska bli hotfulla.

I de flesta familjer löser sig detta helt naturligt. Det handlar om att vara noga med att ge även ett äldre syskon kärlek och uppmärksamhet. Särskilt om det befinner sig i närmandefasen. Det kan vara jobbigt om man har en bebis men det är en sådan grej som helt enkelt måste fungera och som vi människor är genetiskt kodade för att klara ganska bra. Det finns också stöd att få om det verkligen känns besvärligt att ett barn inte får så mycket närhet och bekräftelse som det vill ha. Många föräldrar som har en tendens att vara lite för överbeskyddande måste sluta med det när de får ett andra barn och det kan då vara en push i en bra riktning att få ett syskon. Även om det känns jobbigt i början.

Inskolning på förskola

En annan situation som kan vara besvärlig när ett barn är 18–22 månader gammalt är inskolning på förskola. Där får ju barnet en bekräftelse på att föräldrarna faktiskt försvinner fast det inte ville det. Varenda dag. Det är därför man brukar ha särskilda rutiner när det gäller inskolning i Sverige, för att det ska gå så smärtfritt som möjligt för barnet.