Byssan lull är en traditionell svensk vaggvisa. Vyssa är ett gammalt ord för just vagga och lulla är att lugna någon, genom att till exempel sjunga en vaggvisa. Evert Taube, en av våra verkliga nationalskalder, som bearbetade och populariserade den här sången sjöng byssan lull istället för vyssan lull i denna visa, som idag hör till vårt nationella kulturarv. Om man ska sjung byssan lull eller vyssan lull bestämmer man naturligtvis själv. Det är egentligen bara om man ska sjunga visan tillsammans med andra som det är viktigt att hålla sig till samma text.

Byssan lull är en sjömansvisa

En byssa är sjömansslang för köket på en båt, alltså en kabyss. Idag vet man inte om Evert Taube blandat ihop vyssa och byssa eller om han tagit sig en kreativ frihet och tänker sig att kabyssen kanske vaggas av vågorna. En båt, ensam och utelämnad till naturens makter, är en stark bild av hur det kan kännas att vara människa. Teorin om att Evert skulle ha förväxlad orden känns ganska långsökt enligt oss.

Sången har ju ett marint tema och brukar ofta klassas som en så kallad sjömansvisa. Sjömansvisor är helt enkelt visor som sjöngs av sjömän och som beskriver livet till sjöss. Sea shanties kallas den här kategorin av sånger på engelska och de var vanliga då de flesta långresor företogs med båt. Evert Taube gav ut sången i sin första vissamling; Sju sjömansvisor och Byssan Lull, 1919. Det sägs att han improviserade fram sången medan han satt med en luta en augustikväll i Skagen. Han var inspirerad av Fiskeskärsmelodin, en melodi som finns i olika former i flera barnvisor. Han var uppvuxen på ön Vinga i skärgården och hade också varit i tjänst som sjöman.

Vad handlar visan om?

Byssan lull är en visa som är svår att tolka ordagrant, visst är det en slags berättelse som träder fram, men en poetisk sådan snarare än en konkret historia. Precis som i så många andra vaggvisor för barn finns det en kristen tematik, men det är också en sorglig visa i moll om trasiga kläder och trasiga segel. För att förstå den bättre rekommenderar vi att man lyssnar på några kända uppföranden eftersom mycket av betydelsen ligger i hur den sjungs snarare än i själva orden. En av de mest kända inspelningarna på svenska gjordes av Evert Taube själv 1921, den versionen finns på YouTube. Det gäller även versioner av sången inspelade av Carola Häggkvist, Gösta Ekman och Cornelis Vreeswijk. Precis som när det gäller många andra traditionella visor har den sjungits på lite olika sätt i olika delar av landet. Det är också vanligt att visor av den här typen har vissa logiska brister men att de målar upp en särskild stämning som är själva behållningen.

Vacker men melankolisk

På ångermanländska har Byssan lull sjungits så här: “Byssan lull, koka kiiitelen full, där komma två vandringsmän på vägen. Den ene va så halt, den andra va så blind, den tredje va så trasig han tordes int gå in. Han sto baka döra å ule.” Ule är dialektalt för yla, eller gråt. Så här handlar det alltså om en ännu mer sorglig version än originalet, med tre vandringsmän där den tredje visserligen har trasiga kläder men i alla fall inte stod ute och grät.

Även om visan kan vara sorglig om man läser texten är det inte så den uppfattas av ett barn som vyssas av en vuxen som långsamt sjunger sången.

Byssan lull på svenska

||: Byssan lull, koka kittelen full,

Där kommer tre vandringsmän på vägen. :||

Den ene, ack så halt,

Den andre, o så blind,

Den tredje säger alls ingenting.

||: Byssan lull, koka kittelen full,

På himmelen vandra tre stjärnor. :||

Den ena är så vit,

Den andra är så röd,

Den tredje är månen den gula.

||: Byssan lull, koka kittelen full,

Där blåser tre vindar på haven. :||

På Stora ocean,

På lilla Skagerack

Och långt upp i Bottniska viken.

||: Byssan lull, koka kittelen full,

Där segla tre skutor på vågen. :||

Den första är en bark,

Den andra är en brigg,

Den tredje har så trasiga segel.

||: Byssan lull, koka kittelen full,

Sjökistan har trenne figurer. :||

Den första är vår tro,

Den andra är vårt hopp,

Den tredje är kärleken, den röda.

||: Byssan lull, koka kittelen full,

Tre äro tingena de goda. :||

Den första är Gud Far,

Den andra är hans Son,

Den tredje mild Jungfru Maria.